MARIA

Förlåt, mina trofasta läsare. Men jag har haft full rulle. Lillkillen var sjuk och direkt på det så kom första tanden, jag har verkligen inte haft ork till att sätta mig här. Men nu är jag här i alla fall och ska väl försöka skriva ihop något vettigt (sitter dock vid pappas dator så det blir inga nya bilder, blir riktiga bebisbilder).

Allt flyter på relativt som jag tycker att det ska. Vissa saker skulle man väl önska vore annorlunda (en helt egen lya skulle ju inte sitta helt fel) men överlag är mitt liv och min situation fortfarande så jävla bra att jag inte har någon störra anledning att sitta här och klaga.

Jo jävlar, nu kom jag på något att klaga på. Hur fan kunde Marie Picasso vinna idol? Alltså, oh my. Lyssnar svenska folket med arslet? Amandas röst var så mycket mer unik. Nåja.

Oliver mår primus. Lite snorig bara. Lillfisen har hunnit få sin första tand, säger "mamma" och "tutte", samt en massa "bablababraaa". Jag och K har yttrat de 3 små orden med så stor betydelse. Livet bara leker. Det är så jävla underbart. Dessvärre går tiden alldeles för fort. Jag tycker inte alls att det var länge sen jag kom hem från BB, minns fortfarande allt lika kristallklart som om det hade inträffat igår. Men ändå, när man tittar på Olivfisen, så känns det som om det vore evigheters evigheter sen. Shit, det känns som att jag upprepar samma saker med olika ordval och i olika sammanhang i varje blogginlägg. Kanske är så att mitt liv har liksom hittat sina egna rutiner, allt flyter på och det händer inte så överdrivet mycket nytt? Känns lite trist, men ändå så bra. Både jag, Oliver och K verkar må hur bra som helst över att allt bara flyter på så bra, så lätt.

Jag vet inte om det är en bra eller dålig sak att jag och K inte har haft ett enda litet småtjaffs sen vi träffades. Vi kommer bra överens. Jag vet att vissa egenheter och sidor han har kan göra mig så jävla irriterad, så man nästan har lust att trycka ut ögonen på honom. Men jag skjuter undan dom känslorna (som antagligen skulle leda till konflikt) och lugnar ner mig, tar sedan en diskussion. Är det nykeln till en bra, ärlig och hälsosam relation? Kors i taket, det verkar ialllafall som att det är nykeln till att våran relation ska flyta på så bra som möjligt. Trodde aldrig att man kunde ha det så här bra i ett förhållande, shit. Jag svävar.

Nu är det en vecka kvar, sen är det julafton. Blir som vanligt (iallafall som sen 2 år tillbaka) ett skilsmässobarnfirande för mig. Morgon och förmiddag med mamma, Olivers gudfar, syrran, mormor och morfar. Sen blir det av till pappa, där kommer vi vara ganska många (för ovanlighetens skull). Det brukar bara vara jag, syrran och pappa. Men nu blir det vi 3, Olivfisen, K och Olivers ena gudmor. Och på juldagen bär jag och lillfisen av till S för att fira lite jul med den sidan också. Bli nog kul för Oliver med 2 jular varje år tror jag nog. Hellre det än att han ska behöva stressa och åka runt som jag och syrran har fått göra. Så fort jag o K har fått eget (SKA ske innan nästa jul, annars blir jag galen) tror jag nog att vi firar julen hemma och bjuder hem folk istället. Orkar inte det här med att flänga hit och dit varje jul. Usch, nu är det relativt tragiskt med skilda föräldrar. Fan. Nej, ska inte tänka så. Nu är det som det är och man får göra det bästa av situationen varje dag. Mammas nya (Olivers gudfar) är faktiskt inte så tokig någonstans, så det var nog ganska bra att det hände. Eller, nej fan. Det är snurrigt det där. Fuck it.

Fick ihop en del text iallafall. Nu ska jag nog lägga mig och vila, ont i magen. Fortsätt gärna att kommentera :)