MARIA

Här var liten inte alls stor. Kanske 6 timmar gammal. Känns som att det var flera år sedan, ganska tragiskt egentligen.. Det är 7 månader och 6 dagar sen. Jag förstår inte vart dessa alla dagar har tagit vägen, sen tar jag mig en titt i min blogg. Den här och den gamla. Och minns, jag minns det mesta med ett fett leende och vissa saker minns man ganska vemodigt, som allt gammalt strul och bråk med S. Jag har även tänkt tillbaka på allt före Oliver, långt innan bloggandet. Jag tror att jag var ganska tragiskt. Det som det mesta handlade om var vem man skulle kröka hos, vart man fick tag på alkohol och pengar till alkoholen samt vart man skulle sova för natten, samtidigt som man försökte hålla någolunda koll på skolan. Vilket liv det var, det som kändes så kul då känns nu så avlägset och äckligt.

Jag minns det fortfarande som om det vore igår. Satt framför TV'n och såg Six Pounds på någon TV1000 kanal. Ena tjejen inser att hon är gravid och jag tänker för mig själv "HAHA, jag är säkert också gravid". Sen började tankarna gå. Jag och S hade gjort slut men redan då var jag helt 100 på vems barnet var. Gjorde 2 hemmatester men vågade inte tro det själv. Jag hade svårt att tro mig själv när jag berättade det för rektorn och min syo, men det blev bra. Allt gick. Jag har inte ångrat mitt beslut en sekund förutom under värkarbetet. Oliver är det finaste, bästa och mest underbara som någonsin inträffat i mitt liv. Han har givit ordet älska en helt ny innebörd för mig. Jag är så tacksam, så otroligt tacksam att få ha upplevt detta. Även om det har varit helt otroligt tufft att gå igenom graviditeten ensam. Tur att jag hade KNIV under mina ensamma nätter med stort och galet närhetsbehov. Jag är så lycklig för det.

Vad nostalgisk man blev då. Idag när jag och Oliver låg och brottades i allt skum i badkaret kom jag och tänka på hur rädd jag var för att bara bada honom i baljan när allt var nytt, han var så liten och omtålig. Nu är man orolig för helt andra saker. I början var jag så orolig för PSD, nu är man mer orolig för om han ska stoppa leksakerna för långt in i halsen, ramla ner från min säng och liknande. Min son har aldrig ramlat ner från något. Han är 7 månader, undrar ofta om det är normalt. Eller om det är så att dom barn som har ramlat ner helt enkelt har aning för lite uppmärksamma föräldrar? Jag vet inte. Vet i alla fall att om han ska ramla ner från någon säng så är det inte under min uppsikt. Aldrig, jag är för rädd om honom.

Amningen. Vilken grej det har varit. Minns när man låg där på BB och kände pressen. Undrade hela tiden hur man skulle märka att man hade mjölk. HAHA, tro mig. När det väl hände så gick det inte att undvika. Jag hatade amningen i början, ärligt så var det en plåga. Vänta oftast tills han började skrika och verka hungrig innan jag lade honom till bröstet. Satan i gatan, det gjorde så ont. Inte i bröstvårtorna, men den där utrinningsreflexen var då inte att leka med. Men jag hade gett mig skjuttsingen på att amma. Jag ville amma, jag ville redan då ge mitt barn det bästa jag kunde. Så jag införskaffade mig en amningsnapp och använde den. Det kändes mycket bättre. Jag ammar fortfarande med amningsnapp. Det känns helt naturligt att ta fram den och Oliver trivs också med den. När han är klar så tar han bort den från bröstet, tittar på mig, ger mig den och skjuter av världens vackraste leende. Jag älskar fortfarande amma och planen är att fortsätta amma tills han ska börja på dagis. Innan ínskolningen ska han vara tuttfri. Nu när han är så stor behöver man inte amma offentligt, det saknar jag verkligen INTE. Nu räcker det och ha med sig en haklapp, sked och burk när man går ut. Då löser det sig.

Jag älskar mitt liv, tack min älskade son.