MARIA

Nu har jag varit allra allra sämst på att blogga. Fan, man skäms ju nästan över sig själv. Men jag vet inte vad det har varit med mig dom senaste veckorna. Jag känner inte igen mig själv. Jag som har varit i ett lyckorus så länge, allt har börjat lägga sig. Jag börjar känna mig uttråkad. Jag fattar inte grejen, förstår inte varför. Om man tittar utifrån på det så har jag det hur bra som helst. Jag har en jätte fin familj som alltid finns där, K är världens bästa pojkvän och jag är MAMMA till världens vackraste lilla varelse. Jag förstår bara inte, vart dessa tristess känslor kommer ifrån.

K är helt underbar. Men det känns som att vi inte har något att prata om längre. Känns som vi tvingar oss att vara med varandra hela tiden. Men så fort han går saknar jag honom. Det är helt sinnessjukt. Det är en ond, mycket ond, cirkel. Känns som att jag öppnar mig helt, litar på honom. Men han pratar inte med mig på samma sätt. Det är så fel, så fel. Hur fan ska vi komma ur det här? När han inte ens verkar uppleva det på samma sätt. Fan vad det är jobbigt just nu.

Usch, jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska säga och vad jag ska göra. FAN. Jag hatar att det är såhär. Man kan ju inte tvinga någon att prata med en.

Oliver är sjuk, stackars liten. Snorig och jätte hostig. Närakuten idag. Orkar inte skriva mer, känner mig så.. Skum. Måste bara tillägga att jag inte vore något alls utan Oliver.