MARIA

Idag känns det lite lättare. Har varit vaken en timme nu med Oliver, petat i honom frukost och satt på honom kläder. Nu ligger han på golvet och ålar omkring. Just nu är han nere under vardagsrumsbordet och undersöker. Och så helt plötsligt får han syn på något annat kul, då går det undan. Shit, vad hände? Nyss kunde han inte ens sitta själv?

Min son är helt underbar mot mig, tror han känner av att jag verkligen inte är på humör så han sköter sig själv så mycket som det går. Nu alldeles nyss, ville han komma upp i soffan. Så nu sitter han här bredvid, leker med ratten och jag misstänker att han lägger en liten kabel i blöjan.

K är hos sin sjukgymnast, idag åker mitellan av. Det är inte en sekund för sent enligt mig. Den har verkligen varit irriterande på väldigt många sätt. Bara hoppas på att allt blir bra och helt som det ska med hans axel så att han kan jobba/plugga med/till det han vill. Min älskling ska inte nöja sig med något bara, utan han ska faktiskt göra något han verkligen vill.

Här till höger är den stora moroten. Den vill jag ha, jag har inte råd och måste spara. Men det finns liksom inte så överdrivet mycket pengar att spara när man är rökare och småbarnsförälder. Då väljer jag bort att vara rökare. Inte bara för att det är farligt osv, Oliver är ju betydligt viktigare än ett paket cigg.. Och hur snygg är inte klänningen på en skala? Den skulle sitta helt perfekt när jag har gått ner mina sista 10 kg. En sån klänning vill jag ha när jag gifter mig. Det vill jag verkligen. Skulle vara så perfekt, det är som att den klänningen är den klänning jag har drömt om i alla år, den är så perfekt. Jag måste ha en sån klänning. Kosta vad det kosta vill, får spara och äta snålt (hah, då lär jag åtminstonde tappa vikten!). Nåja, vi är inte förlovade och jag hoppas innerligt att det är ett ganska bra tag kvar dit, men någon dag ska jag stå brud i den där klänningen. Så är det bara. Om inte annat ska den hänga i min garderob ifall att liksom. Inte för att jag är desperat efter att gifta mig, men jag SKA HA den där klänningen.

Nu sitter min duktiga kille och leker på golvet igen. Han är så stor (men ändå så liten), så fin, så snäll, så rar. Han är ren perfektion. Min älskade lillfis. Vad jag är lycklig över att få vara Olivers mamma. Inte bara för att han är så söt, framför allt för att han är så go. Ler så mycket, kramas, skrattar. Ja, min älskling. Shit, han är så fin. På alla sätt och vis, så är min son världens finaste och bästa Olivfis i hela universum.

K, du är underbar och jag älskar dig.