Ny blogg, tänker bara fortsätta som vanligt.
Ni som undrar varför jag bytt blogg så är det för att jag är så otroligt trött på att allt går så segt där för mig. Så nu hoppas jag på bättre lycka här istället.
Idag var jag nere på skolan och lämnade tillbaka en massa kurslitteratur som legat här och samlat damm sedan jag tog studenten, hah. Jag trodde aldrig jag skulle komma iväg och göra det men tydligen så fick jag ett himla spring i benen efter ett enda telefonsamtal..
Dagen hade börjat med ett riktigt pisshumör från min sida. Oliver har börjat vakna och skrika på nätterna, mardrömmar säger folk. Men det spelar ingen roll, jag hatar när mitt barn är ledset oavsett anledning. Så det var bara att försöka bita ihop och trava upp där på morgonen med lillshajten, men som tur är så gick K upp med honom så jag fick vila en liten stund till i allafall. Efter en jävla massa gnäll och sura morgonminer från min sida så ringde telefonen. Det var en gammal klasskompis från gymnasiet (hah, så vuxen man kände sig när man fick skriva så?) som ringde. Hon är tillbaka från London och var nere och hälsade på i skolan, så jag tog med Olivfisen och gled dit. Det var grymt att se henne igen. Verkligen en härlig känsla. Hon var min stora stöttepelare under hela sista året med lillfisen i magen. Var grymt, helt grymt.
På hemvägen gick vi förbi Madde en sväng. Snackade lite skit, sen vart lillfisen hungrig så då bar det av hemåt. Hah, jag lurade i honom min hemlagade mat idag. Tinade upp lite av potatisen jag fryst in och blandade med morotspuré och han slukade det på en gång. Efter det så kom K, mys. Det är galet vad jag hinner sakna honom på bara ett par timmar, helt sinnessjukt.
Oliver var jätte strulig med att somna ikväll, fasiken vad sliten jag är nu. Han brukar somna med klockan när den närmar sig 21 eller precis strax efter. Ikväll visade han trötthetstecken nästan direkt efter dagens tredje och sista vilopause, så jag började natta honom vid 20:30. När klockan var kanske 23:10 fick jag ner honom i hans säng utan att han vaknade och hade sig. Geez, såhär lång tid har nattningen inte tagit på flera månader. Nåja, allt kan inte alltid vara en dans på rosor. Tycker bara så synd om lillfisen när han har så svårt att komma till ro.
Att bero på mitt nya bloggnamn; Risajkling, så är det ett namn på en outgiven skiva av Lars Winnerbäck. På tal om honom så sitter jag och bombar Tidvis för mig själv och läser texten om och om igen. Jag får rysningar, gåshud. Jag är så avundsjuk på hur han så lätt sätter ord på känslor som nästan varje människa känner. Jag vill också kunna skriva så, vill kunna skapa något så vackert utav mina känslor och mitt ordförråd. Han är en kung.
Alltså jag förstår inte vad det är med mitt humör nu förtiden, det svänger nog mer än ratten i en bil som körs utav ett fyllo. Kanske beror på minipillrena jag trycker i mig, sådana preparat lurar ju kroppen att man är gravid. Men jag hatar mitt humör nu, det är fan gräsligt. Men jag kan inte sluta på dom, för jag tror inte att Oliver skulle uppskatta en gravid mamma som kräks och släpar med honom på kontroller och har mig. Dessutom så vill jag njuta av hans bebistid. Nej jag får dras med det här humöret, för in i den här ugnen ska inga bullar in igen på ett bra tag.
Nu ska jag nog krypa ner hos K och totalmysa resten av kvällen.
Glöm inte kommentarerna.
Ni som undrar varför jag bytt blogg så är det för att jag är så otroligt trött på att allt går så segt där för mig. Så nu hoppas jag på bättre lycka här istället.
Idag var jag nere på skolan och lämnade tillbaka en massa kurslitteratur som legat här och samlat damm sedan jag tog studenten, hah. Jag trodde aldrig jag skulle komma iväg och göra det men tydligen så fick jag ett himla spring i benen efter ett enda telefonsamtal..
Dagen hade börjat med ett riktigt pisshumör från min sida. Oliver har börjat vakna och skrika på nätterna, mardrömmar säger folk. Men det spelar ingen roll, jag hatar när mitt barn är ledset oavsett anledning. Så det var bara att försöka bita ihop och trava upp där på morgonen med lillshajten, men som tur är så gick K upp med honom så jag fick vila en liten stund till i allafall. Efter en jävla massa gnäll och sura morgonminer från min sida så ringde telefonen. Det var en gammal klasskompis från gymnasiet (hah, så vuxen man kände sig när man fick skriva så?) som ringde. Hon är tillbaka från London och var nere och hälsade på i skolan, så jag tog med Olivfisen och gled dit. Det var grymt att se henne igen. Verkligen en härlig känsla. Hon var min stora stöttepelare under hela sista året med lillfisen i magen. Var grymt, helt grymt.
På hemvägen gick vi förbi Madde en sväng. Snackade lite skit, sen vart lillfisen hungrig så då bar det av hemåt. Hah, jag lurade i honom min hemlagade mat idag. Tinade upp lite av potatisen jag fryst in och blandade med morotspuré och han slukade det på en gång. Efter det så kom K, mys. Det är galet vad jag hinner sakna honom på bara ett par timmar, helt sinnessjukt.
Oliver var jätte strulig med att somna ikväll, fasiken vad sliten jag är nu. Han brukar somna med klockan när den närmar sig 21 eller precis strax efter. Ikväll visade han trötthetstecken nästan direkt efter dagens tredje och sista vilopause, så jag började natta honom vid 20:30. När klockan var kanske 23:10 fick jag ner honom i hans säng utan att han vaknade och hade sig. Geez, såhär lång tid har nattningen inte tagit på flera månader. Nåja, allt kan inte alltid vara en dans på rosor. Tycker bara så synd om lillfisen när han har så svårt att komma till ro.
Att bero på mitt nya bloggnamn; Risajkling, så är det ett namn på en outgiven skiva av Lars Winnerbäck. På tal om honom så sitter jag och bombar Tidvis för mig själv och läser texten om och om igen. Jag får rysningar, gåshud. Jag är så avundsjuk på hur han så lätt sätter ord på känslor som nästan varje människa känner. Jag vill också kunna skriva så, vill kunna skapa något så vackert utav mina känslor och mitt ordförråd. Han är en kung.
Alltså jag förstår inte vad det är med mitt humör nu förtiden, det svänger nog mer än ratten i en bil som körs utav ett fyllo. Kanske beror på minipillrena jag trycker i mig, sådana preparat lurar ju kroppen att man är gravid. Men jag hatar mitt humör nu, det är fan gräsligt. Men jag kan inte sluta på dom, för jag tror inte att Oliver skulle uppskatta en gravid mamma som kräks och släpar med honom på kontroller och har mig. Dessutom så vill jag njuta av hans bebistid. Nej jag får dras med det här humöret, för in i den här ugnen ska inga bullar in igen på ett bra tag.
Nu ska jag nog krypa ner hos K och totalmysa resten av kvällen.
Glöm inte kommentarerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar