MARIA

Jag ligger och tänker och undrar. Funderar på vart och vem jag skulle varit idag om jag inte hade fått Oliver. Jag hade ett fåtal planer på vad jag ville efter gymnasiet, men inget bestämt. Så planer vet jag inte om man kan kalla det. Jag var tillsammans med en helt annan snubbe när jag började gymnasiet, vi sa att när jag började 3an skulle vi försöka bli med barn. Det var något jag verkligen ville, kanske var därför jag mot alla odds fick min lillfis?

Jag minns i alla fall att när jag precis börjat 2an så satt jag och kikade i en universitets katalog. Jag ville läsa på Luleås Tekniska Universitet. Jag skulle läsa förskolelärar utbildningen med musikinriktning. Den "drömmen" (om den nu fanns så länge att den kan kallas för dröm) var det bara att kasta bort så fort jag fick pluset på stickan. När jag fick det där pluset fanns ingen återvändo, jag satsade allt på att klara skolan och bli någolunda vuxen.

Jag vet inte hur jag har lyckats, men jag känner mig iallafall betydligt mer mogen och förståndig nu än för ett år sen. Jag vet inte om det är för att det har gått ett helt år i mitt liv som jag har mognat eller för att jag har fått ett så otroligt stort ansvar. Jag ser det ansvaret som något jag valde att få. Inget jag blev tvingad till. När jag fick mitt plus visste jag att det var det barn i min mage som jag ville ha, fast han än så länge var så liten. Ja, han var nästan ingenting (om man nu kan skriva så?) i storlek, men för mig var han redan allt. Det fanns inte ens då något som jag inte skulle göra för det lilla liv som växte i mig och som nu är den finaste jag vet.

Jag bara undrar vem jag skulle varit, vart jag skulle varit och hur mitt liv skulle sett ut. Men samtidigt vill jag inte veta. Jag är livrädd att ens tänka mig ett liv utan min son, inte heller så kul att tänka på hur allt skulle varit utan K och Sandra.

Jag och Sandra återfann varandra under graviditeten och blev tighta så fort vi började umgås med våra små fisar. Jag tror inte att vi någonsin skulle hittat tillbaka till varandra om inte vi hade fått våra små (egentligen världens största) underverk.

Ja, för att sammanfatta det så är jag nog rätt nöjd med mitt liv som det är. Jag har underbara vänner, en fantastisk familj, världens finaste pojkvän och världens finaste, vackraste, gulligaste och mest underbara och älskade Oliver. Tack världen, tack för mitt värdefulla liv.

Jag kan bara inte släppa vad Mats (min idrottslärare) skrev i min studentmössa: "DU vet vad livet går ut på". Nu förstår jag. Tack Mats och alla andra lärare på Didaktus, ni gjorde allt det här möjligt. Ni öppnade mina ögon. Jag kommer alltid minnas er allihop och sakna er.